|
Smakar på känslan, känslan att snart, snart är det dags. Äventyret. Det väntar och drar i mig, det vill så gärna komma till tals snart, jag stretar lite halvhjärtat emot, lite nervöst men ändå så förväntansfull. Starka dofter, färger och känslor i en salig blandning likt en välblandad grogg på ett sommarparty. Jag klarar inte av att bara stanna, att fastna i enkelheten, jag vill älska utmaningen.
Rio de Janeiro, the city of dreams.
Urklipp från min Brasilienblogg
(If you want to see the whole blog please click here.)
Rio , rio, rio, så många drömmar. Det ordet väcker så många bilder, så många fantasier, och Rio de Janeiro är inget annat än fantastiskt på sa många olika sätt. Men det finns en mörk sida också. Rio ar allt från Funk i Lapa, turister på väg mot "sugarloaf" till knivrån, korrumperad polis, våld och barn på gatan. Mitt över alla dessa världar i samma stad, står Jesus och sträcker sina armar mot himlen.
Bakom hennes vackra leende syns sorgen, en ensamhet bland massor av människor. De stora bruna ögonen slukar omgivningen och ögonfransarna är så långa att andra skulle kunna döda för dem. Det är natt i Lapa, en natt full av liv i Rio de Janeiros kanske hetaste partyområde. Natten är ljum och fylld av öden. Det luktar sprit, rök och mat som värms på små grillar mitt på gatan. Festen pågår lika mycket utanför som inne på någon av alla klubbar och dunkandet av olika musikstilar följer mig vart jag går. På gatan framfor mig köper ett gäng killar shots från en man som säljer ur en flaska. Jag hoppas de får det som de tror att de köper. Musiken pulserar och heta kyssar bränner, inne på klubbarna visar man att i det här landet kan man dansa! Men när jag kommer hem och klättrar upp i den klädfyllda sängen är det en sak jag kommer ihåg framför allt annat. Det är inte de snygga killarna, eller den häftiga musiken. Det är de vackraste ögon jag sett, en enorm sorg i ett leende ansikte. En flicka på runt 11 år, en vacker oförstörd människa som borde ha hela livet i sina händer. En liten flicka som försöker sälja tuggummin och ta hand om två små pojkar samtidigt.
Hon står mitt bland alla fulla människor som skojar och beter sig löjligt. Som behandlar henne så fel, som är så mycket dummare än henne. Jag möter hennes blick, hon ler men sorgen lyser igenom. Det är bara jag som ser. Alla andra tycks inte bry sig eller är för upptagna av sin egen fylla. Jag vet inte. Jag ger henne pengar utan att köpa något, men undrar vad det hjälper. Hon berättar att hon bor långt härifrån, att de två pojkarna är bröder och att hon har koll på dem. Jag frågar henne om hon är trött. Då slocknar plötsligt leendet och jag vill bara ta henne därifrån, hjälpa henne på något sätt.
Några från hostelet ropar och jag börjar gå vidare. En stund senare knackar någon mig på axeln. Det är hon. Hon ger mig en snabb kram och då vet jag att hon såg. Jag vet att hon förstod att jag kände smärtan, att jag ville hjälpa. Ögon kan alltså tala.
Just nu sitter jag på bussen på väg från mina drömmars strand Ipanema. Rio gjorde mig både besviken och lyckligare än jag trodde på en och samma gång. Det är så det är i Rio, från den otrevligaste till den vänligaste, från Favelas till palats - det är kontrasternas stad precis som Brasilien är kontrasternas land. Men fattiga som rika, människorna ar vackra som änglar, med muskler då.
Nu har jag stått bredvid Jesus och sträckt på armarna tillsammans med 50 japaner, jag har träffat Cristiano Ronaldos yngre kopia på Favela party och sett smärtan i en fattig flickas ögon. Jag lämnar vårt enorma hostel och har alla saker med mig! Andra på hostelet blev både knivrånade, av med kamera och pengar men vi klarade oss undan med en flipp flopp. Saknaden börjar redan komma, och drömmarna, men nu är de annorlunda. Drömmar att barnen som far illa hade en annan framtid. En bön till Jesus som beskyddar Rio de Janeiro och dess vackra drömmar.
Urklipp från min Nepalblogg:
(If you want to see the whole blog please click here)
Efter att slagit följe en bit med några nyfunna vänner från Kanada, Belgien och Tyskland tar vi igen oss under en buddistisk ceremoni i P angboche, vi lyckas bli utskrattade av några kvinnor mitt under bönerna och blir d essutom halvt yra av alla starka rökelser. Lite kallare om fötterna från tempelgolvet lite mer förvirrade fortsätter vi vår vandring med en tempelhund som nu anslutit sig till gruppen. Vår guide har gjort upp en ny plan och vi tar en annan väg tillbaka mot Lukla, det är dags att återvända, men det här skall komma att bli vår bästa dag under hela vandringen. Solen fixar fräknar i mitt ansikte och vi följer en halsbrytande brant liten stig på runt 4000 meters höjd som följer bergets midja. Ovanför svävar en enorm örn och det dröjer inte länge innan vi får se vilda bergsgetter, lösa Yakar och ett fridlyst blått får. Djurfantast som man är, blir glädjen snabbt en följeslagare på vägen.
Vi befinner oss på River Resort i Poche Tenga. Jag och min kusin är på fjant humör och vi bestämmer oss för att skriva en skämtbroschyr över den fina ”resorten” vi befinner oss på. Såhär skulle det kunna låta utan att ljuga;
”Välkommen till oss på River Resort, det vänliga, vita huset med flera rum med smala träbritsar och frisk luft. Vi har ett rum med braskamin och restaurang med fyra glödlampor. Vi har en bar med choklad och säljer rent vatten. I det gemensamma badrummet har vi en slang där man kan duscha och ett hål i golvet. Till hålet i golvet/toaletten finns en hink att tvätta vänster hand i. Det finns också en icke upplyst spegel och ett handfat utan vatten. I köket serverar vi det vi tror är västerländsk mat i små byttor med massor av ost på (ALLT), och väntetiden är högst en timme efter beställning! Välkomna till River Resort för en god natts sömn, huset vid den högljudda floden.”
Det blir en kall natt, vantar, mössa, fleecetröja, underställ, sockar och dunsovsäck till trots!
Tengboche Himalaya, the place of belief... fter att slagit följe en bit med några nyfunna vänner från K
Efter att slagit följe en bit med några nyfunna vänner från Kanada, Belgien och Tyskland tar vi igen oss under en buddistisk ceremoni i Pangboche, vi lyckas bli utskrattade av några kvinnor mitt under bönerna och blir dessutom halvt yra av alla starka rökelser. Lite kallare om fötterna från tempelgolvet lite mer förvirrade fortsätter vi vår vandring med en tempelhund som nu anslutit sig till gruppen. Vår guide har gjort upp en ny plan och vi tar en annan väg tillbaka mot Lukla, det är dags att återvända, men det här skall komma att bli vår bästa dag under hela vandringen. Solen fixar fräknar i mitt ansikte och vi följer en halsbrytande brant liten stig på runt 4000 meters höjd som följer bergets midja. Ovanför svävar en enorm örn och det dröjer inte länge innan vi får se vilda bergsgetter, lösa Yakar och ett fridlyst blått får. Djurfantast som man är, blir glädjen snabbt en följeslagare på vägen.
Vi befinner oss på River Resort i Poche Tenga. Jag och min kusin är på fjant humör och vi bestämmer oss för att skriva en skämtbroschyr över den fina ”resorten” vi befinner oss på. Såhär skulle det kunna låta utan att ljuga;
”Välkommen till oss på River Resort, det vänliga, vita huset med flera rum med smala träbritsar och frisk luft. Vi har ett rum med braskamin och restaurang med fyra glödlampor. Vi har en bar med choklad och säljer rent vatten. I det gemensamma badrummet har vi en slang där man kan duscha och ett hål i golvet. Till hålet i golvet/toaletten finns en hink att tvätta vänster hand i. Det finns också en icke upplyst spegel och ett handfat utan vatten. I köket serverar vi det vi tror är västerländsk mat i små byttor med massor av ost på (ALLT), och väntetiden är högst en timme efter beställning! Välkomna till River Resort för en god natts sömn, huset vid den högljudda floden.”
Det blir en kall natt, vantar, mössa, fleecetröja, underställ, sockar och dunsovsäck till trots!
anada, Belgien och Tyskland tar vi igen oss under en buddistisk ceremoni i Pangboche, vi lyckas bli utskrattade av några kvinnor mitt under bönerna och blir dessutom halvt yra av alla starka rökelser. Lite kallare om fötterna från tempelgolvet lite mer förvirrade fortsätter vi vår vandring med en tempelhund som nu anslutit sig till gruppen. Vår guide har gjort upp en ny plan och vi tar en annan väg tillbaka mot Lukla, det är dags att återvända, men det här skall komma att bli vår bästa dag under hela vandringen. Solen fixar fräknar i mitt ansikte och vi följer en halsbrytande brant liten stig på runt 4000 meters höjd som följer bergets midja. Ovanför svävar en enorm örn och det dröjer inte länge innan vi får se vilda bergsgetter, lösa Yakar och ett fridlyst blått får. Djurfantast som man är, blir glädjen snabbt en följeslagare på vägen.
Vi befinner oss på River Resort i Poche Tenga. Jag och min kusin är på fjant humör och vi bestämmer oss för att skriva en skämtbroschyr över den fina ”resorten” vi befinner oss på. Såhär skulle det kunna låta utan att ljuga;
”Välkommen till oss på River Resort, det vänliga, vita huset med flera rum med smala träbritsar och frisk luft. Vi har ett rum med braskamin och restaurang med fyra glödlampor. Vi har en bar med choklad och säljer rent vatten. I det gemensamma badrummet har vi en slang där man kan duscha och ett hål i golvet. Till hålet i golvet/toaletten finns en hink att tvätta vänster hand i. Det finns också en icke upplyst spegel och ett handfat utan vatten. I köket serverar vi det vi tror är västerländsk mat i små byttor med massor av ost på (ALLT), och väntetiden är högst en timme efter beställning! Välkomna till River Resort för en god natts sömn, huset vid den högljudda floden.”
Det blir en kall natt, vantar, mössa, fleecetröja, underställ, sockar och dunsovsäck till trots!
|
Mina publicerade artiklar:
Brant # 4 2009
Utemagasinet # 7 2009
Blog about Brazil:
please click here
Blog about Norway
(The Geirangerfjord)
and Nepal:
please click here.
|
